Om respektlöshet, krav och att ha ”kul” i skolan

”Mattelektionen är som en enda lång rast.” Så uttalar sig en niondeklasselev från en skola i Helsingborgs kommun i en artikel i Helsingborgs dagblad söndagen den 30 mars.
”Det kan vara mycket stökigare än så här.” säger en lärarvikarie medan hennes elever ropar till varandra, går iväg från lektionen eller sitter med ryggen vänd mot henne.

Elever som sitter och lyssnar på musik under lärargenomgångar, elever som ropar på läraren när denne redan är upptagen, elever som anmäler sig närvarande och därefter lämnar lektionen, lektioner som hålls i korridorer och genomgångsrum, elever som har gett upp om framtiden… Bilden som målas upp gör mig rädd! Ska barn och lärare ha det så här i skolan? Kommer eleverna att kunna lära sig något? Var finns respekten för andra människor? Var finns arbetsron?

Min dotter går i andra klass i en liten skola med mindre än 15 elever i varje årskurs. Trots detta är lärarna ibland två på lektionerna, ibland hjälper någon från fritids till. Jag är mycket nöjd med skolan som helhet. Vid ett besök i skolan kunde jag konstatera att eleverna även här ibland ropar till varandra och sitter och pratar men detta är förståeligt då de här barnen är sju år yngre än de som artikeln handlar om. Vad jag dock har svårt att acceptera är att eleverna avbryter läraren mitt i en genomgång genom att gå fram till vederbörande och dra denna i kläderna. Vad värre är, är att eleven slipper tillsägelse, får ställa sin fråga och får ett svar, innan läraren återgår till sin genomgång.

För mig är det tydligt! Lärare och föräldrar måste ställa krav på respekt, arbetsro och allas närvaro. Eller som en av eleverna i artikeln svarade på frågan hur en bra lärare är: ”Som Kenneth. Han fattar, är rolig och hjälper en. Han pushar en, håller mig i örat. Han bryr sig. Med honom vågar man inte skolka.”