Nattvandrare

Vi har en regel i vårt hus. Inga hundar på ovanvåningen. Den kom till när första hunden införskaffades, dels för att freda barnens leksaker och dels för att ge våra två, numera hädangångna, katter en fristad. Så inatt när jag vaknar av att dottern skriker ”Issus, du får inte vara på mitt rum!” tänker jag att hon drömmer. När hon fortsätter skrika reser jag mig yrvaket för att gå och lugna henne. När jag träffas av en våt nos på benen vaknar jag definitivt! Det är en hund på ovanvåningen! Och självklart är det den lurviga bruna. Vem annars? Eller som dottern uttryckte det: ”Mamma, jag förstod att det var Issus, för så skulle Timmy aldrig göra!”. Nej, hon har så rätt. Snacka om olika hundtyper…

Förälskelsen i orkidéer fortsätter. Inatt blev det en som åkte i soffan och en massa kompost i magen på hunden. Därutöver tuggade yrvädret sönder en soffkudde. Hur det gick med dotterns rum? Det verkade klara sig utan incidenter.

Och hur det gick med hunden? Det är hotande nära att han fortsättningsvis får bo i hundgården på natten. Och han är fortfarande inte min.