Tandläkarskräck?

Sonen har ont i en tand. Kanske är dte ett hål i den? Eller kanske är det granntanden som trycker på. Oavsett blev sonen jätteledsen vid tanken att det kan vara ett hål. Sonen, som går till tandläkaren var tredje månad på grund av ett försöksprogram han medverkar i, är definitivt inte rädd för att gå dit. Han brukar längta dit. Han får ju nån rolig grej med sig. Varenda gång. Men kanske, om man har hål, att man inte får nåt då? Kanske tandläkaren blir arg?

Vår bruna lurviga hund är inte heller rädd för tandläkaren. Inte för veterinären heller. Han gör vad han kan för att åka dit med jämna mellanrum. Som att slå av en hörntand. Vilket vi upptäckte häromdagen. Det blev akut operation igår. Men eftersom vi redan påbörjat en självriskperiod blev det inte så dyrt. För oss. Folksam däremot, de måtte tycka väligt illa om vår hund vid det här laget...

Han kan gå!

Det har hänt! Minstingen kan gå själv! Ett eller par tiotal steg på alldeles egna ben har det blivit! Strålande och skrattande tar han sig från famn till famn och är så stolt över sina nyvunna färdigheter! Glatt har han påbörjat nästa erövring här i livet. Att kliva över trösklar är svårt! Tur att rumpan är vadderad med blöja!

Kalasdax!

Dottern har haft kalas. Tänk er tolv nioåringar i en bassäng, vilt hoppande och busande, plaskande och tjoande! Till detta en sexåring och en ettåring. I två timmar.
Hur kul som helst! Vi hade hyrt en liten trevlig bassäng här i hemstaden. Ganska hög ljudnivå men roligt. Barnen badade i nästan två timmar och hade bara paus för lite fika och paketöppning. Maken lekte haj. Att välta barnens madrasser underifrån var en riktig hit! Har man ett gäng simkunniga ungar så är det absolut att rekommendera att ha kalas i en bassäng!

Simning har på något underligt sätt ”plötsligt” blivit en stor de av våra liv. Nio besök per vecka blir det i bassängerna. Inte underligt att alla våra badlakan jämnt hänger på tork…