Vem gör skitjobbet?

Idag kom tidningen Djurskyddet i brevlådan. I den finns en artikel med rubriken ”Här vanvårdades 40 katter”. Artikeln beskriver en tyvärr alltför vanlig syn för oss som arbetar som djurskyddsinspektörer med en bostad i allmän oordning, sopor och djurskit överallt. Som gammal i gamet blir man luttrad och även om bilderna visar misär har jag sett värre i verkligheten, som t ex den gången vi hittade fem barn i en familj som bodde på samma sätt. Det som slår mig med artikeln är det sätt som djurskyddsinspektören i kommunen framställs. Oavsett om han verkligen varit så nonchalant eller om artikeln är en sanning med modifikation har jag svårt att förstå att de här djuren inte omedelbart omhändertogs första gången misären upptäcktes. Vad som känns ännu mer frustrerande är att det verkligen verkar vara låg standard på kontrollen i kommunen eftersom en person från Djurskyddet Göteborgs katthjälp har lämnat följande kommentar: ”Som vanligt får vi rensa upp efter kommunen och göra deras jobb…”. Oacceptabelt! Djurskyddskontroll ska skötas av de myndigheter som fått förtroendet och inte av ideella organisationer!!

Nattvandrare

Vi har en regel i vårt hus. Inga hundar på ovanvåningen. Den kom till när första hunden införskaffades, dels för att freda barnens leksaker och dels för att ge våra två, numera hädangångna, katter en fristad. Så inatt när jag vaknar av att dottern skriker ”Issus, du får inte vara på mitt rum!” tänker jag att hon drömmer. När hon fortsätter skrika reser jag mig yrvaket för att gå och lugna henne. När jag träffas av en våt nos på benen vaknar jag definitivt! Det är en hund på ovanvåningen! Och självklart är det den lurviga bruna. Vem annars? Eller som dottern uttryckte det: ”Mamma, jag förstod att det var Issus, för så skulle Timmy aldrig göra!”. Nej, hon har så rätt. Snacka om olika hundtyper…

Förälskelsen i orkidéer fortsätter. Inatt blev det en som åkte i soffan och en massa kompost i magen på hunden. Därutöver tuggade yrvädret sönder en soffkudde. Hur det gick med dotterns rum? Det verkade klara sig utan incidenter.

Och hur det gick med hunden? Det är hotande nära att han fortsättningsvis får bo i hundgården på natten. Och han är fortfarande inte min.

Orkidée-älskare?

Vissa dagar står vår bruna lurviga familjemedlem inte så högt i kurs. Idag är en sådan dag. När jag vaknade imorse hörde jag ett ljud som lät som om jycken tuggade på något. Vis av erfarenhet tyckte jag det var bäst att gå ner och ta en titt…. Av någon anledning har makens %!$!! hund specialiserat sig på att tugga på orkidéer. Mina orkidéer. Hur kan en hund välta ner två krukor utan att jag hört ett enda ljud? Förstörelsen den här gången inskränkte sig till en söndertuggad plastkruka, avbitna blomstänglar, saknad kompostjord och en genomblöt fåtölj (givetvis vattnade jag blommorna igår kväll…). Dessutom hade hunden tuggat sönder en skruvmejsel, en tom majsburk och tuggat lite på en leksak tillhörande minstingen och en bordskniv.

På lunchpromenaden sket den brune ut orkidéekompost motsvarande an hel kruka. Rätt åt honom. Och nej, hunden är inte min, inte idag i alla fall.

Mardrömmen har besannats….

Hörde precis att Englas kropp hittats… F-n också! Jag hade så hoppats att de skulle finna henne vid liv. Det knyter sig när jag tänker på hennes stackars familj och på vad hon måste ha upplevt under sin sista tid i livet. Jag hoppas att mördaren aldrig släpps ut igen! Kräk!

Men polisen ska ha en eloge som hittade mördaren så snabbt och killen med kameran bör ha hedersmedalj för att han kunde leda polisen på rätt spår!

Söndagstips

Söndagsmorgon. Babysim. Lillprinsen dyker, flyter och trivs. Han pratar och skrattar så högt att de andra föräldrarna säkert undrar vad jag sprutat i honom. Ha, jag har supermjölk! Och en kille som helt enkel älskar vatten, speciellt när han får ligga på rygg. Kanske har vi en blivande ryggsimmare i familjen?

Och nu till veckans tips! Den här bloggen hittade jag in på av en ren tillfällighet men vilken lyckoträff! Väl värd ett besök!

Pessimist? Optimist? Realist?

Igår hade jag en ovanligt låg dag. Med det menar jag att jag kände mig nerslagen vilket är ovanligt för mig. Varför gjorde jag det då? Ja, det har jag försökt fundera ut under dagen men jag har inget riktigt svar…

Kanske kan det bero på att jag sökt nytt jobb? Jag har jobbat i över 10 år på samma arbetsplats och jag trivs mycket bra, både med mina arbetsuppgifter och med mina kollegor. Det sökta arbetet innebär att jag måste pendla med tåg 40 minuter i vardera riktningen vilket bär mig emot. Jag kommer att träffa mina barn betydligt mindre än om jag arbetar kvar här och jag kommer inte att ha tid att engagera mig i kören eller i styrelsen jag sitter i lika mycket som jag gör nu. Så varför har jag sökt då? För att det känns som om det vore kul med nya utmaningar och för att vi eventuellt planerar att flytta söderut! Men, känslan av att jag kanske ska byta jobb gör mig också lite ledsen eftersom jag måste ge upp så mycket.

Eller så kanske det berodde på att äldsta sonen blev ledsen vad jag än gjorde igår. Det är svårt att se sina nära må dåligt (speciellt när de inte själv vet varför). Idag är han dock hur solig som helst.

I vanliga fall är jag dock en sann optimist! Det har SvD bekräftat i ett litet roligt test på deras hemsida. Testet hittar du via Annas blogg! Så här blev mitt resultat:

”Du är en sann optimist. Denna inställning till livet lönar sig, både i ditt privatliv och professionellt. Ditt sätt att se på livet ger dig inte bara mer energi, det gör också att du kan mobilisera dina krafter och fortsätta kämpa när du upplever motgång. Men kom ihåg att även om det oftast är positivt att vara optimistisk så finns det en baksida. Du ska definitivt fortsätta vara optimist, men lite realism då och då skulle inte skada.”

Kan det ha varit en släng av realism jag kände igår??

Aktiva föräldrar och oanade talanger

Igår påbörjade jag en kurs i ”Active parenting”. Jag ska, tillsammans med fem, sex andra föräldrar, under åtta torsdagar framöver lära mig allt om att vara en aktiv förälder. Första kurstillfället gav inblick i att man ska ge barnen val; t ex ska jag fråga dottern om hon eller jag ska borsta håret istället för att tjata ihjäl mig, man ska ha roligt med sina barn varje dag; leka, spela, baka, läsa eller annat som barnen och jag gillar, och det kanske viktigaste av allt, ge barnen frihet inom gränser.

Fredag betyder simskola för de två äldsta barnen. Efteråt var vi alla hungriga och såg fram emot grillat som väntade på oss hemma. Döm av vår förvåning när vi kom hem och fann huset tomt!!! Det visade sig att maken var ute med det bruna yrvädret som vi ibland (ganska) kärleksfullt benämner ”pucko” eftersom hans hjärna maler ganska långsamt. I makens blogg kan du läsa om veckans pucko som dock inte har något samband med hunden. Där kan vi som känner honom också förvånas över ännu en av hans dolda talanger – enjoy!!

Varför avgiftsbefria djurskyddskontrollen?

Regeringen har lagt ett förslag på förstatligad djurskyddskontroll där det även ingår ett förslag att avgiftsbefria densamma. Jordbruksminister Eskil Erlandsson har uttalat att han vill underlätta för de redan ekonomiskt hårt ansatta lantbrukarna genom att ta bort avgiften. Samtidigt har han uttalat att han önskar en bättre djurskyddskontroll och avsätter 118 miljoner kronor för en ny organisation. En summa som inspektörer och många Länsstyrelser bedömer som alltför liten för att förbättra kontrollen. Min uppfattning är att de avsatta pengarna inte kommer att räcka ens till att bibehålla nuvarande kontroll i ett flertal kommuner/områden. Så varför tas då avgiften bort?

I de kommuner som har fast årlig avgift uppgår den årliga avgiften för djurskydd till som mest ett par, kanske tre, tusen kronor per år. Denna summa lär inte vara det som avgör ett lantbruks vara eller inte vara. Däremot finns det i vårt avlånga land en växande skara hästägare som också undergår djurskyddskontroll och får betala avgift. För dessa djurägare kan en tillsynsavgift på ett par tusen kronor vara tufft. Kan det vara så att regeringens mål med hela förslaget inte är en förbättrad kontroll utan ett sätt att tjäna röster inför valet 2010?

Gravplacering beroende på sexuell läggning?

I dagens Helsingborgs dagblad går att läsa att homosexuella ska få egen gravplats i Köpenhamn. Det är kyrkoherden Ivan Larsen som har köpt ett stycke mark som erbjuds enbart till homosexuella. Min spontana reaktion är frustration. Är inte hbt-personer redan idag i alltför stor utsträckning en egen grupp? Ska detta även följa dem i graven? Nej, tack!

Hoppa mormor hoppa!!

Solen värmer. Mmmmm… Det är vår i Skåne! Dottern har fått i läxa att hoppa hopprep 10 min om dan så att hon lär sig. Idag har hon hoppat i 35 min och har kommit upp i som max 12 hopp i rad. Inte illa! Äldsta sonen har fått en ny cykelhjälm för nu ska det börjas cyklas till dagis minsann!

Igår blev jag mormor, åtminstone i sagans värld. Vår dotter och vår äldsta kille har i dagarna två lekt att de är mamma och son och då fick jag bli mormor. Mor och son har levt ett jobbigt liv i djungeln med enbart bröd att äta. Men då bestämde dom sig för att åka hit och flyttade in hos mig. Nåde mig om jag svarar när sonen ropar på mamma! Jag är ju mormor!! Leken har en hel del gott med sig. Barnen har inte bråkat en enda gång, de månar om varandra och aldrig har min mat varit så uppskattad som nu! Men det är klart, om man går från saltvatten och bröd så smakar väl allt annat bra. Ikväll blir det kyckling. Vi får väl se om sonen frågar vilken slags papegoja det är vi äter…

En mardröm i Hedemora

10 år och försvunnen… Vad ska man tro? Var kan hon vara? Som förälder är man rädd och mår illa även om barnet inte är ens eget. Jag lider med föräldrar och släkt och får nästan andnöd när jag tänker på att det kunde vara mitt eget barn. Hur kan man röva bort ett barn? Och om det är så att någon råkat köra på henne och sedan ”dumpat” henne någonstans – hur kan man göra så? Kan man verkligen få sådan panik att huvudet blir övertänt? Borde man inte komma till sans snart då? Göra det enda rätta och träda fram. Vilket skulle vara värst? Att veta att ens barn är borta för alltid eller att inte veta vad som hänt? Pendla mellan hopp och förtvivlan? Jag vet inte… men jag lider och hoppas att dom finner henne snart. Vid liv. Finns det liv, finns det hopp.

Babysim och blogglust som sprider sig

Söndagmorgon betyder babysim. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag frivilligt skulle gå upp 6.45 varje söndagmorgon så hade jag bara skrattat... men nu är det verklighet och härligt! Hela dagen står till ens förfogande för allt mysigt man kan hitta på med familjen. Men, idag blir det nog inte så mycket mys eftersom maken inspirerats att blogga han med - Kolla gärna in makens blogg!

Jag har idag placerat min blogg i Helsingborg på bloggkartan.se

Silverpingviner och helgmys

Äntligen helg! Helgen betyder mys med familjen, lugn och ro…. eller??? Nja, med en åttaåring, en femåring och ett spädbarn händer det alltid något. ”Mamma, jag vill leka med Emma!” brukar komma från dottern lagom tills frukosten är avklarad. ”Pappa, kan vi leka?” brukar komma strax därefter från äldsta sonen. Minstingen yttrar antingen ”Jag är hungrig” genom illvrål eller ”Oj vad fint” med hjälp av ett gulligt joller. Vad maken och jag önskar? Vem bryr sig…. ;-)

Igår åkte vi sedvanligt till simhallen för simskola. Vilken lycka! Äldsta sonen simmade 10 m alldeles själv i djupa bassängen! Vad spelar det då för roll att enbart några simtag liknade koordinerad bröstsim och han mest simmade under vattnet… Han var fantastisk! Och så lycklig - silverpingvinen har erövrats!!

Trevlig helg till er alla!

Förstatligad djurskyddskontroll ingen förstärkning!

Regeringen har till Riksdagen lämnat ett förslag om förändrad hemvist för djurskyddskontrollen. Idag utförs kontroll av alla djurhållande gårdar, verksamheter med djur och enskilda djurägare av kommunerna. Förslaget, som tycks komma att bli verklighet, innebär att kontrollen flyttas över till Länsstyrelserna istället.

Det är en allmänt känd sanning att djurskyddskontrollen brustit/brister på flera håll i landet. Det finns kommuner som gjort väldigt lite eller ingen kontroll alls. Det finns också kommuner som har en väl fungerande kontroll och där den kommunala Miljönämnden verkligen satsat på att ha tillräckliga resurser. Att kontrollen är ojämn över landet är ett problem som behöver åtgärdas.

Regeringens lösning på detta är att föra över djurskyddskontrollen till staten, i det här fallet Länsstyrelserna. Till detta ändamål ska Länsstyrelserna dela på 118 miljoner. Pengarna ska enligt liggande förslag fördelas enligt gängse metod att fördela pengar till Länsstyrelserna på. Detta innebär att län med flest innevånare får mest pengar utan någon som helst hänsyn till var behovet av djurskyddskontroll är som störst. Pengarna är inte heller öronmäkta till djurskydd vilket innebär att Länsstyrelserna kan välja att lägga en mindre summa av de tilldelade resurserna på djurskydd.

Länsveterinärerna i Skåne har beräknat att det krävs ett trettiotal heltidsanställda inspektörer i Skåne för att klara att utföra en tillfredsställande kontroll. Utifrån det gängse sättet att fördela pengar kommer Skåne att få pengar till ca 20 inspektörer. Men, då saknas ändå pengar för lokalhyra, tjänstebilar, arbetskläder, datorer osv. Någon extra tilldelning för dessa utgiftsposter finns inte i förslaget. Jag är rädd för att antalet inspektörer därmed blir betydligt färre… och att intentionen att förbättra kontrollen därmed blir ett tomt slag i luften som dessvärre istället leder till det motsatta!! Det är en stor risk att de underbemannade inspektörerna kommer att vara tvungna att inrikta sig på att behandla akuta ärenden om sällskapsdjur i storstadsregionerna och att det förebyggande arbetet som djurskyddslagstiftningen eftersträvar kommer att vara ett minne blott…….

Bloggdrömmar

Oj, Oj… ibland när man ger sig in i något får det oanade konsekvenser. Visst har jag vetat att det inom mig finns en slumrande skrivare (författare är att ta i) men … att jag skulle drömma om blogginlägg hela natten hade jag inte väntat mig!! Mina drömmar handlade om alla spetsfundiga berättelser och åsikter som jag ska producera. Jo, jo, kanske dags att gå journalistutbildningen…

Vad är då min dröm med den här bloggen? Är det att bli superpopulär? Att få flera tusen besökare per dag? Nej, inte då! Mitt mål är att få tillfälle att skriva ner mina tankar för min egen skull. Sen är det en bonus att få dela dem med alla som så önskar, speciellt mina kära som inte alltid får så stor del av min tid som jag kunde önska! Kram till er alla!

Kvävda grisar ledde till straff

En djurtransportör samt VD:n för transportföretaget har dömts till dagsböter för brott mot djurskyddslagen. Upprinnelsen till domen är att 15 grisar dog av syrebrist under en transport till ett slakteri. Antalet grisar i transporten översteg kraftigt det maximalt tillåtna antalet grisar enligt djurskyddsbestämmelserna.

Transportören dömdes till 30 dagsböter för att han orsakat att grisarna dog men friades delvis eftersom han inte kände till reglerna. Eftersom transportföretaget är ytterst ansvarig för att chaufförerna har tillräcklig kunskap dömdes VD:n till 50 dagsböter.

Det är med glädje jag ser att grisarnas död ledde till straff. Graden av straff kan dock alltid diskuteras liksom fördelningen mellan de två ansvariga. Som transportör av djur har man en skyldighet att känna till lagstiftningen i likhet med om man kör bil eller startar en verksamhet. Är det då rätt att transportören delvis frias på grund av att han inte kände till reglerna? Om man åter igen drar en parallell till bilkörning; Är det möjligt att (delvis) frias från böter om man kört för fort innanför stads-/bygräns eftersom man inte kände till att skyltarna betyder max 50 km/h?? Nej, självklart inte! Detsamma borde gälla i fall som handlar om djur.

Det är glädjande att även VD:n i det aktuella transportföretaget bedömts ansvarig. Det skickar en tydlig signal till andra arbetsgivare som har djur i sin verksamhet: Det går inte att skylla ifrån sig på sina anställda om de saknar den kunskap de behöver! Härligt! Däremot känns det tveksamt att VD:n döms till ett strängare straff än transportören eftersom det de facto var transportörens handlingar som orsakade grisarnas död. Det ska bli intressant att följa eventuell fortsättning i högre instans!

Mammaledighet och barn som växer på längden

Puh!! Äntligen en möjlighet att sitta ner! Idag har det varit full rulle! Eftersom båda våra äldsta barn plötsligt har tagit vars ett rejält kliv på längden har dagen använts till att flänga affärerna runt efter bra byxor, helst till reapris… Dessutom har det köpts vårskor eftersom vädret här omkring plötsligt ligger på nästan 15°C. Nu är vi äntligen hemkomna och lillebror ammar förnöjt. De äldsta leker med en kompis och lugnet infaller sig… (åtminstone en stund, det gäller att ta vara på den).

Folk säger att jag är mammaledig. Inte har jag märkt av någon ledighet inte. Upp klockan 06, väcka alla tre barnen, lämna de två äldsta i skolan respektive på dagis, ut med hundarna och så hämta barnen igen. Däremellan ska finnas plats för amning, skötsel, lek och kel, tvätt, disk, städ och så vidare. Efter hämtning av barnen behövs mellis och därefter läxläsning, kvällsmat, Bolibompa och nattning. En stunds samvaro med maken känns också lockande innan yngsta killen kräver mammas uppmärksamhet. På natten gäller amning vid ett par tillfällen, mellanbrorsan drömmer mardrömmar och kudden ropar efter sin ägare…

Tänk vilken tur jag har som har en sån fantastisk familj och som bor här där man har förmånen att få möjlighet att vara hemma under barnens första år. Att jag sedan gått från 8 timmars förvärvsarbete till 18 timmars mammajobb och 6 timmars jourtjänst är en bisak. Det är värt varenda minut!

Om respektlöshet, krav och att ha ”kul” i skolan

”Mattelektionen är som en enda lång rast.” Så uttalar sig en niondeklasselev från en skola i Helsingborgs kommun i en artikel i Helsingborgs dagblad söndagen den 30 mars.
”Det kan vara mycket stökigare än så här.” säger en lärarvikarie medan hennes elever ropar till varandra, går iväg från lektionen eller sitter med ryggen vänd mot henne.

Elever som sitter och lyssnar på musik under lärargenomgångar, elever som ropar på läraren när denne redan är upptagen, elever som anmäler sig närvarande och därefter lämnar lektionen, lektioner som hålls i korridorer och genomgångsrum, elever som har gett upp om framtiden… Bilden som målas upp gör mig rädd! Ska barn och lärare ha det så här i skolan? Kommer eleverna att kunna lära sig något? Var finns respekten för andra människor? Var finns arbetsron?

Min dotter går i andra klass i en liten skola med mindre än 15 elever i varje årskurs. Trots detta är lärarna ibland två på lektionerna, ibland hjälper någon från fritids till. Jag är mycket nöjd med skolan som helhet. Vid ett besök i skolan kunde jag konstatera att eleverna även här ibland ropar till varandra och sitter och pratar men detta är förståeligt då de här barnen är sju år yngre än de som artikeln handlar om. Vad jag dock har svårt att acceptera är att eleverna avbryter läraren mitt i en genomgång genom att gå fram till vederbörande och dra denna i kläderna. Vad värre är, är att eleven slipper tillsägelse, får ställa sin fråga och får ett svar, innan läraren återgår till sin genomgång.

För mig är det tydligt! Lärare och föräldrar måste ställa krav på respekt, arbetsro och allas närvaro. Eller som en av eleverna i artikeln svarade på frågan hur en bra lärare är: ”Som Kenneth. Han fattar, är rolig och hjälper en. Han pushar en, håller mig i örat. Han bryr sig. Med honom vågar man inte skolka.”