Pucko på väg!

Idag har den bruna hunden sprungit bort. Långt bort. Det var mitt fel. Jag fick för mig att träna lydnad i ett område i hemstaden där det tydligen finns rådjur. Det hade jag ingen aning om. Nu vet jag. När tre rådjur flyr ifrån en enbart fem meter bort så kan jag förstå att vissa instinkter drar igång. Speciellt om man är en 1.5 år gammal jakthund. Att området vi var i är omgivet av hus och vägar bryr sig inte hunden om. Uppenbarligen inte rådjuren heller. Jag kunde höra hundens drevskall i fyra, fem minuter innan han var så långt bort att jag inte kunde höra honom längre. Eftersom hunden till sin natur ska återkomma till utgångspunkten väntade jag där. I fem minuter och i tio minuter. Och i ytterligare tio minuter. Snart virvlade tankarna om allt som kunde ha hänt. Ingen hund återkom. Efter ytterligare tio minuter ringer telefonen. En vänlig själ har fångat in hunden. På andra sidan en 90-väg, i ett annat skogsområde, i utkanten av hemstaden, sisådär 1.5 km bort. Vår räddare i nöden tyckte hunden verkade ensam. Skönt att hon följde sin intuition! På väg för att hämta hunden var jag väldigt uppmärksam. Tack och lov fanns det varken bromsspår på vägen eller bilar i diket. Äventyret slutade till slut lyckligt. Och jag har kommit till insikt om att jag ändå tycker ganska bra om det lilla puckot!