Halvvägs till 70

Så har man fyllt år. 35 år. Eller halvvägs till 70 som farsgubben uttryckte det. Förutom lite rynkor i ögonvrårna, lite slappare mage och trindare lår är jag ganska lik mig som 25-åring. Men visare och klokare. Och tre barn och en make rikare.

När man fyller 35 år på själva midsommarafton verkar det som om folk förväntar sig att man ska fira. Det är konstigt egentligen hur vissa födelsedagar, såna som slutar på 0 och 5, verkar betyda mer än andra. För mig har födelsedagen alltid varit viktig, oavsett vilken siffra den slutat på. Födelsedagar är dagar då släkt, vänner och familj samlas, umgås och har trevligt, äter god mat, dricker nåt gott och firar hur glad man är över att just födelsedagsbarnet tillhör familjen.

Förr blev jag alltid besviken om det inte blev den sammankomst jag tycker så mycket om. Under några år lät jag bli att bjuda in till kalas eftersom jag hellre var utan fest än blev besviken över att mötas av att alla inte har samma syn på födelsedagen som jag. Nu är jag nöjd med om mina barn och min man uppmärksammar mig, sjunger för mig och passar upp mig lite extra. Så igår firade vi min årsdag i två morgontimmar innan vi hastade iväg på traditionsenlig midsommarfest där ingen visste att jag fyllde år. 35 år. Och det kändes helt ok. Vår midsommartradition är värd att hålla fast vid oavsett om den sammanfaller med födelsedag eller inte. Och, eftersom jag gillar fester och familjesammankomster, så det blir det säkert födelsedagsfirande en annan helg istället. Kanske tillsammans med kräftor.