Hus

Vi har blivit med hus. Ja inget jättestort men i alla fall. Igår när jag kom hem stod det där! Väggarna resta och taket på plats. Maken hade i största hemlighet bjudit hit föräldrar och några vänner och använt dagen åt att resa huset. Jättehärligt! I dag har det spikats och donats. Imorgon ska det målas och om vi har tur hinner vi lägga takpapp också. Men med boningshuset fullt av småfolk och lyrviga figurer så får man göra vad man hinner. Kanske får jag nöja mig med att njuta av utsikten.

Lättare

Nu känns det lättare igen. En skön helg, lite distans och tankarna är inne på rätt spår igen. En riktigt god vän sa till mig: Skilj på det personliga och det som gäller tjänsten. Ja, sagt och gjort. Och bättre känns det. Mycket bättre.
Imorse skojade vi om att vi får starta en klubb för hur man bryter ihop på jobbet och sen kommer igen. Välkommen i gänget.

Besvikelse

Jag har sökt ett nytt jobb. Som avdelningschef på min egen arbetsplats. Ja, jag vet att det kan innebära problem. Men problemet för mig är av en annan art än vad man kanske tror.

Jag togs ut till intervjuomgång ett och sedan även till omgång två. Det var bara jag och en annan (externt sökande) tjej kvar då. Hon fick jobbet. Jag fick beskedet att det varit mycket nära för mig, att det enda jag behöver är mer erfarenhet, inte som chef (sån har jag ingen, inte hon heller) utan som miljöstrateg. Hennes kompetens och erfarenhet är nånting som man helt enkelt inte vill missa att få hit. Fullt förståeligt. Hon verkar mycket duktigt och kommer säkert att bli en tillgång.

Mitt problem då? Jo, för första gången i mitt vuxna liv har jag utsatts för att jag faktiskt kan offras. Jag har alltid vara mycket uppskattad här, både för det jag gör, för det jag kan och för den jag är. Det är jag fortfarande, åtminstone säger cheferna det. Dessutom säger de att jag är inne på helt rätt spår, chef bör jag bli för det har jag alldeles rätt egenskaper för. Men, med det enkla (?) beslutet att man inte kan vara utan min medsökandes kompetens har man även sagt att man är beredd att offra mig. Det måste ju finnas i deras tankar att det finns en risk att jag söker mig bort. Jag kan offras.

Jag känner mig sjukt sviken. Nästan som om ett förhållande har tagit slut. Ett förhållande där vi under 12 år gett och tagit och kämpat tillsammans, alltid för verksamhetens bästa. Och nu kan jag offras. Hur f-n förhåller man sig till det? Hur ska jag kunna gå hit och fortsätta ge på det sätt jag alltid gjort?

Tandläkarskräck?

Sonen har ont i en tand. Kanske är dte ett hål i den? Eller kanske är det granntanden som trycker på. Oavsett blev sonen jätteledsen vid tanken att det kan vara ett hål. Sonen, som går till tandläkaren var tredje månad på grund av ett försöksprogram han medverkar i, är definitivt inte rädd för att gå dit. Han brukar längta dit. Han får ju nån rolig grej med sig. Varenda gång. Men kanske, om man har hål, att man inte får nåt då? Kanske tandläkaren blir arg?

Vår bruna lurviga hund är inte heller rädd för tandläkaren. Inte för veterinären heller. Han gör vad han kan för att åka dit med jämna mellanrum. Som att slå av en hörntand. Vilket vi upptäckte häromdagen. Det blev akut operation igår. Men eftersom vi redan påbörjat en självriskperiod blev det inte så dyrt. För oss. Folksam däremot, de måtte tycka väligt illa om vår hund vid det här laget...

Han kan gå!

Det har hänt! Minstingen kan gå själv! Ett eller par tiotal steg på alldeles egna ben har det blivit! Strålande och skrattande tar han sig från famn till famn och är så stolt över sina nyvunna färdigheter! Glatt har han påbörjat nästa erövring här i livet. Att kliva över trösklar är svårt! Tur att rumpan är vadderad med blöja!

Kalasdax!

Dottern har haft kalas. Tänk er tolv nioåringar i en bassäng, vilt hoppande och busande, plaskande och tjoande! Till detta en sexåring och en ettåring. I två timmar.
Hur kul som helst! Vi hade hyrt en liten trevlig bassäng här i hemstaden. Ganska hög ljudnivå men roligt. Barnen badade i nästan två timmar och hade bara paus för lite fika och paketöppning. Maken lekte haj. Att välta barnens madrasser underifrån var en riktig hit! Har man ett gäng simkunniga ungar så är det absolut att rekommendera att ha kalas i en bassäng!

Simning har på något underligt sätt ”plötsligt” blivit en stor de av våra liv. Nio besök per vecka blir det i bassängerna. Inte underligt att alla våra badlakan jämnt hänger på tork…

Long time, no seen

Det är jobbigt att jobba. Man blir trött. Efter hemkost och eftermiddags- och kvällsaktiviteter med barnen finns inte mycket ork kvar. Att blogga. Men nu börjar jag piggna till igen. Jag är till och med fortfarande vaken. Konstigt nog. Klockan är ju över 22. Då brukar jag sova. Eller i vart fall ligga lutad mot maken i soffan och halvsova.

Idag berättade dottern om att de har pratat om mobbing och kränkningar. Bara tjejerna i klassen. En av tjejerna sa själv att hon kände sig mobbad. Av klassens killar. Jag frågade vad de kom fram till att de skulle göra. Det gjorde de inte. De bara pratade. Men dottern funderade på att gå och prata med killarna om vad de håller på med egentligen. Hon är så lik mig. Tar tag i andras orättvisa situation. Men glömmer ibland sig själv. Såsom jag gjorde förr.

I Skåne har det varit snö en längre period. Alltså mer än en vecka. Lagom till sportlovet. Perfekt. Men nu är den nästan borta igen. Lagom till skolan börjar igen. Inte fel det heller.

Idag påstod sonen att jag kom hem tidigare än vanligt från jobbet. Faktum var att jag kom hem en halvtimme senare än normalt. Men sonen stod på sig. Det var ju fortfarande ljust ute. Jag drar slutsatsen att våren är på väg!