Hus

Vi har blivit med hus. Ja inget jättestort men i alla fall. Igår när jag kom hem stod det där! Väggarna resta och taket på plats. Maken hade i största hemlighet bjudit hit föräldrar och några vänner och använt dagen åt att resa huset. Jättehärligt! I dag har det spikats och donats. Imorgon ska det målas och om vi har tur hinner vi lägga takpapp också. Men med boningshuset fullt av småfolk och lyrviga figurer så får man göra vad man hinner. Kanske får jag nöja mig med att njuta av utsikten.

Lättare

Nu känns det lättare igen. En skön helg, lite distans och tankarna är inne på rätt spår igen. En riktigt god vän sa till mig: Skilj på det personliga och det som gäller tjänsten. Ja, sagt och gjort. Och bättre känns det. Mycket bättre.
Imorse skojade vi om att vi får starta en klubb för hur man bryter ihop på jobbet och sen kommer igen. Välkommen i gänget.

Besvikelse

Jag har sökt ett nytt jobb. Som avdelningschef på min egen arbetsplats. Ja, jag vet att det kan innebära problem. Men problemet för mig är av en annan art än vad man kanske tror.

Jag togs ut till intervjuomgång ett och sedan även till omgång två. Det var bara jag och en annan (externt sökande) tjej kvar då. Hon fick jobbet. Jag fick beskedet att det varit mycket nära för mig, att det enda jag behöver är mer erfarenhet, inte som chef (sån har jag ingen, inte hon heller) utan som miljöstrateg. Hennes kompetens och erfarenhet är nånting som man helt enkelt inte vill missa att få hit. Fullt förståeligt. Hon verkar mycket duktigt och kommer säkert att bli en tillgång.

Mitt problem då? Jo, för första gången i mitt vuxna liv har jag utsatts för att jag faktiskt kan offras. Jag har alltid vara mycket uppskattad här, både för det jag gör, för det jag kan och för den jag är. Det är jag fortfarande, åtminstone säger cheferna det. Dessutom säger de att jag är inne på helt rätt spår, chef bör jag bli för det har jag alldeles rätt egenskaper för. Men, med det enkla (?) beslutet att man inte kan vara utan min medsökandes kompetens har man även sagt att man är beredd att offra mig. Det måste ju finnas i deras tankar att det finns en risk att jag söker mig bort. Jag kan offras.

Jag känner mig sjukt sviken. Nästan som om ett förhållande har tagit slut. Ett förhållande där vi under 12 år gett och tagit och kämpat tillsammans, alltid för verksamhetens bästa. Och nu kan jag offras. Hur f-n förhåller man sig till det? Hur ska jag kunna gå hit och fortsätta ge på det sätt jag alltid gjort?