Vad kommer härnäst?

En åklagare har uttalat att våldtäkt i hemmet är att betrakta som en bagatell och därför bör behandlas som en ordningsfråga än som en våldtäkt. Vad blir nästa steg? Att det är ok att aga sina barn eller misshandla sin fru eller sina barn inom hemmets väggar? Eller att det är ok att förvägra sin fru mat om hon inte ställer upp på sex?
Skrämmande! Mannen borde byta yrke!

Löften i största hemlighet

Min bästa väninna har gått och gift sig- i största hemlighet! Ingen visste utom bruden, brudgummen och vigselförättaren! Cermonin ägde rum under en sommarfest hemma i trädgården och båda deras släkter var samlade. Undrar hur många som anat vad som var på gång? ... Inte jag! Det fanns inte i mina tankar att de planerade att gifta sig just nu, även om jag förstås visste att dom båda ville. De har skyllt på kapitalbrist ett tag men jag undrar jag...

Det är snart tre år sedan jag och min älskling gifte oss men minnena är tydliga som om det vore igår. Maken och jag gifte oss först efter 11 år tillsammans men oj vad den dagen och de löftena betyder mycket. Än idag blir jag varm när maken pratar om sin fru!

Jag är så glad för min vänninas skull men önskar att jag hade varit där och fått dela stunden med dom! Så här inför hela världen vill jag dock önska dem:

Ett stort grattis och lycka till!

...och om hon tror att hon på detta sätt slipper undan uppvaktning så har hon FEL!

Minnen

Igår återfann jag min första stora kärlek på Facebook. Så otroligt roligt. Jag minns än hur kär jag var i Pelle och hur fjärilarna dansade i magen så fort bussen närmade sig rätt hållplats. Jag minns också hur förtvivlad jag var när han gjorde slut och Michael Boltons "How am I supposed to live without you?" som strömmade ur bandspelaren hela dagarna. Men mest minns jag hur roligt jag hade under den här tiden, hur jag äntligen hittade mig själv, hur mitt självförtroende växte och vad mycket vi var med om. Vissa minnen bleknar aldrig. Tänk att det är 20 år sedan... redan

Är han tokig på fler sätt?

Igår simmade maken över sundet, alltså mellan Danmark och Sverige. En nätt liten simtur på 6.5 km blev det eftersom de norrgående strömmarna var ganska starka. Det var första gången för maken men att döma av utseende och läten efteråt säkerligen inte den sista. Givetvis tog hela familjen ståndsmässigt emot honom på stranden vid Hittarpsrevet efter avslutat förvärv.

Tidigare på dagen träffade jag på en väninna och hennes make och berättade då om vad maken tänkte hitta på. Väninnans make tittade då eftertänksamt på mig och utbrast: Är han tokig på fler sätt?

Hus

Vi har blivit med hus. Ja inget jättestort men i alla fall. Igår när jag kom hem stod det där! Väggarna resta och taket på plats. Maken hade i största hemlighet bjudit hit föräldrar och några vänner och använt dagen åt att resa huset. Jättehärligt! I dag har det spikats och donats. Imorgon ska det målas och om vi har tur hinner vi lägga takpapp också. Men med boningshuset fullt av småfolk och lyrviga figurer så får man göra vad man hinner. Kanske får jag nöja mig med att njuta av utsikten.

Lättare

Nu känns det lättare igen. En skön helg, lite distans och tankarna är inne på rätt spår igen. En riktigt god vän sa till mig: Skilj på det personliga och det som gäller tjänsten. Ja, sagt och gjort. Och bättre känns det. Mycket bättre.
Imorse skojade vi om att vi får starta en klubb för hur man bryter ihop på jobbet och sen kommer igen. Välkommen i gänget.

Besvikelse

Jag har sökt ett nytt jobb. Som avdelningschef på min egen arbetsplats. Ja, jag vet att det kan innebära problem. Men problemet för mig är av en annan art än vad man kanske tror.

Jag togs ut till intervjuomgång ett och sedan även till omgång två. Det var bara jag och en annan (externt sökande) tjej kvar då. Hon fick jobbet. Jag fick beskedet att det varit mycket nära för mig, att det enda jag behöver är mer erfarenhet, inte som chef (sån har jag ingen, inte hon heller) utan som miljöstrateg. Hennes kompetens och erfarenhet är nånting som man helt enkelt inte vill missa att få hit. Fullt förståeligt. Hon verkar mycket duktigt och kommer säkert att bli en tillgång.

Mitt problem då? Jo, för första gången i mitt vuxna liv har jag utsatts för att jag faktiskt kan offras. Jag har alltid vara mycket uppskattad här, både för det jag gör, för det jag kan och för den jag är. Det är jag fortfarande, åtminstone säger cheferna det. Dessutom säger de att jag är inne på helt rätt spår, chef bör jag bli för det har jag alldeles rätt egenskaper för. Men, med det enkla (?) beslutet att man inte kan vara utan min medsökandes kompetens har man även sagt att man är beredd att offra mig. Det måste ju finnas i deras tankar att det finns en risk att jag söker mig bort. Jag kan offras.

Jag känner mig sjukt sviken. Nästan som om ett förhållande har tagit slut. Ett förhållande där vi under 12 år gett och tagit och kämpat tillsammans, alltid för verksamhetens bästa. Och nu kan jag offras. Hur f-n förhåller man sig till det? Hur ska jag kunna gå hit och fortsätta ge på det sätt jag alltid gjort?